Vuxenhet, ett relativt begrepp

När vi är små ser vi på vuxna på ett visst sätt. Vi vet hur de är och hur de skall vara. Men när vi själva växer upp förändras synen på vad som är "vuxet". Och trots att vi kände oss stora som sjuåringar så inser vi nu hur små vi var. Vi kanske kände oss vuxna då, men synen på vuxenhet förändras. Den upplevs alltid annorlunda när man själv lever mitt i den.

Minns du när du var sju år och började skolan? Visst var det pirrigt, man höll mamma i handen och vågade knappt prata. Men man kände sig vuxen, man var stor nu! Man trodde att "småttingarna" var, om inte avundsjuka, så hade de i alla fall en viss respekt för en. Sedan började tvåan, och oj vad kul det var att vara stor, kaxig och få kalla ettorna för "förstaklickare".

Eftersom åren gick så kom man så småningom upp i sexan, och var störst på skolan. Det var bara vi som fick klätra upp på taket och hämta bollar. Alla andra klasser fick gå och be oss! Då kände man sig lite stor, vuxen på något sätt.

Personligen så undrade jag hur jag hade kunnat känna mig så stor i ettan? Nu såg jag ju hur små ettorna egentligen var. Jag trodde mig se den korrekta bilden av verkligheten. Den inkluderade att vuxna kör bil, tolvåringar är stora men lite rädda för de ännu större, dvs högstadie- och gymnasieelever.

Så började jag i sjuan, högstadiet. Nervös vet jag inte om jag var. Jag hade inte tid att känna efter eftersom jag började första dagen med att komma för sent. Gissa om vår gamla lärare blev arg då han såg oss springa genom korridorerna, letande efter vårt klassrum. Han gormade något om "första intrycket" hela tiden. Hur som helst kände man sig inte så kaxig längre, tyckte att livet hade varit bättre då man var störst på skolan istället för minst. Men snart förändrades synen på vuxenlivet igen, man var vuxen nu. De som gick i sexan var inte alls så stora lägre.

Allt eftersom man började nian växte vuxenheten ännu mer. Man började få samma känsla av att vara störst som i sexan. Dock inte lika starkt den här gången. Vad jag tyckte om sexorna nu skall vi inte diskutera. Dessa kaxiga småttingar som trodde att de var stora. Att jag själv skulle varit likadan? Nej, det tror jag inte på!

Steget till gymnasiet var inte lika stort. Men visst var det ett steg åt rätt håll, mot vuxenheten. Nu går jag i tvåan, och det känns som om det var länge sedan man var en liten "sjundeklickare".

Under hela min uppväxt har jag trott att jag har varit vuxen, trots att jag aldrig har varit det. Jag har ansett att de som går på gymnasiet, kör bil och har ett jobb är vuxna. Men nu har allting blivit tvärt om. Jag går på gymnasiet, har ett arbete några timmar i veckan, fyller arton om en månad, blir myndig och tar körkort. Jag borde enligt alla mina tidigare idéer och uppfattningar klassa mig som vuxen nu.

Jag vet inte när min uppfattning om vuxenhet vände, men jag anser mig inte vara vuxen riktigt än. "Vuxna" sitter hemma och spelar Bingo-Lotto och planterar lökar i trädgården. Jag är fortfarande bara en tonåring som grälar med mina föräldrar.

Men om man inte blir vuxen när man fyller arton, när blir man då vuxen?